CoolCompany expanderar i Finland – Ukko expanderar i Sverige

Nu verkar nästa våg av expansion ha kommit till Norden för egenanställningsbranschen. 

I Frankrike, England, Belgien har egenanställningsföretag exporterat sina affärsidéer utomlands. Men det har varit glest i Norden. Frilans Finans har haft en viss begränsad verksamhet i Norge några år. Andra har pratat om att etablera sig i Danmark. Men nu är två större aktörer påväg över Östersjön. 

Läs mer om Ukkos framtida planer i Di Digital.

Det blir spännande att se vart vilka som blir härnäst.

Facken varnar för Egenanställning (igen)

DN skriver om hur den fackliga organisationens TCO:s tankesmedja Futurion publicerar rapporten ”Egenanställningar, den svenska partsmodellens ingenmansland”. 

Det ligger i Egenanställningens natur att facken ska vara vara kritiska. Fackförbunden verkar mellan en arbetsgivare och en grupp anställda hos den arbetsgivaren. Tillsammans blir de anställda starkare – men om de anställda arbetar under friare villkor – hos många olika arbetsgivare blir de svåra att organisera. 

Egenanställning som väg in från arbetslöshet till arbete är inte något som ligger i fackens intresse – eftersom deras uppgift inte är att företräda arbetslösa, utan anställda.

Det jag tycker är fel är att många arbetsgivare väljer att anställa stora grupper medarbetare genom egananställningsföretag. Eftersom det är ett smidigt sätt att runda LAS.

Det var inte alls det jag ville när jag startade Egenanställning i Vascaia i början av 1990-talet.

Kvinnosyn och invandrarföräldrars omsorg (som ibland slår helt fel)

Som kontrast till Deeyahs far – som ville väl – men vars omsorg drunknade i den kultur de fanns i – så såg jag en pappa idag som besökte Stockholms Internationella Restauranskola med sin son. Fadern var invandrare och talade dålig svenska, sonen var mycket obekväm med att vara där. Pappan sa: Men sätt dig ner, gå inte än, sitt bara ner i två minuter och se dig om kring. Killen tittade på mig och såg ut att undra om han skulle skämmas för sin pappa eller om han skulle våga vara kvar. Jag tittade på pappan och såg att det jag uppfattade som bestämd kärlek i hans ögon. Sonen skulle få välja själv – men inte mellan sin rädsla och skolan, utan mellan skolan och hans vilja. Pappans roll var i det fallet att skapa utrymme för sonen att komma i ett läge där han kunde ta in information. (Jag kan ju ha missuppfattat det också.)

Min lärdom av Deeyahs föredrag och min vardag är att vi behöver möta våra ungdomar med respekt och ömsesidighet. De är inte en förlängning av oss, och den tid vi lever i nu formas av oss och av dem – tillsammans.