Kvinnosyn och invandrarföräldrars omsorg (som ibland slår helt fel)

Som kontrast till Deeyahs far – som ville väl – men vars omsorg drunknade i den kultur de fanns i – så såg jag en pappa idag som besökte Stockholms Internationella Restauranskola med sin son. Fadern var invandrare och talade dålig svenska, sonen var mycket obekväm med att vara där. Pappan sa: Men sätt dig ner, gå inte än, sitt bara ner i två minuter och se dig om kring. Killen tittade på mig och såg ut att undra om han skulle skämmas för sin pappa eller om han skulle våga vara kvar. Jag tittade på pappan och såg att det jag uppfattade som bestämd kärlek i hans ögon. Sonen skulle få välja själv – men inte mellan sin rädsla och skolan, utan mellan skolan och hans vilja. Pappans roll var i det fallet att skapa utrymme för sonen att komma i ett läge där han kunde ta in information. (Jag kan ju ha missuppfattat det också.)

Min lärdom av Deeyahs föredrag och min vardag är att vi behöver möta våra ungdomar med respekt och ömsesidighet. De är inte en förlängning av oss, och den tid vi lever i nu formas av oss och av dem – tillsammans.